▲ TRE-PÅ-TRE 2013 (4)

Jag har nu kommit till del 2. Och jag är rädd. Jag vet inte om jag vågar fortsätta. Det är nu det börjar, det är nu döden lägger stöten. Jag vet det, men jag vill inte ta mig an det. Den där hemska delen som ledde till det där hemska slutet för någon vecka sedan. På sätt och vis önskar jag att jag avslutat boken innan nyheten kom, att han dog, Kristian Gidlund. För det tar emot så enormt mycket. Att läsa om denna svåra kamp emot en hopplös sjukdom.
 
När jag var fjorton år dog min mamma. Hon åkte in på sjukhus tre dagar innan min födelsedag och två veckor efteråt fick vi veta att hon aldrig skulle ta sig därifrån, inte gåendes. Jag var aldrig där, på besök. Jag var på min kompis familjs båt i Vänern med henne och hennes pappa. Hon lärde mig dyka, vi var på Läckö, det var en fantastisk sommar. Tills jag kom hem. Vi åkte till Sahlgrenska dagen innan, hon sov och jag gick aldrig in. Satt i sköterskornas rum och grät hela tiden. Redan i hissen började paniken tjockna i halsen, det gick inte. Vi åkte hem, efter ett inbrott i bilen. Typiskt. Och nästa dag hade det skett och jag har ångrat mig sedan dess, att jag aldrig besökte henne. Vi pratade i telefon kanske två gånger under denna perioden och jag minns att jag sa att jag älskade henne och hon sa detsamma till mig. Sen var det slut. Ofattbart. Jag var fjorton år; att min mor skulle dö var otänkbart. Bortom all sans och reson. Det fanns inte på kartan. Det var nog därför jag aldrig åkte dit. Det var inte på riktigt, hon skulle ju komma hem igen, snart. Och nu har dett gått tio år.

Familjefoto, Finland ca. 1990.
 

Kommentarer
Postat av: Stockholmsflickan

Blir väldigt berörd av din text. Det är så sorgligt och orättvist och hemskt att sånt här händer.

Min pappa fick en cancerdiagnos vid den här tiden för ett år sedan. För tillfället verkar det vara under kontroll, men den är ju oberäknelig den där skitsjukdomen. Det är hemskt när någon nära blir sjuk, och jag kan inte föreställa mig hur det är att behöva gå igenom det som du fick göra. Det är fint att du delar med dig här.

Svar: Tack. Det är svårt att veta vad som är okej att dela med sig av ibland, men tänker att det kanske kan hjälpa någon att veta att det finns fler. Och efter tio år känns det för mig inte så jobbigt att tala om längre. Min mor hade dock en komplex blodsjukdom men det är lite samma grej som cancer, lika oförutsägbart. Jag hoppas verkligen din far får leva länge. Det är verkligen orättvist hur saker bara händer utan förvarning ibland. Tack själv för din kommentar. Ha dig en fin helg!
alekzandra

2013-10-04 @ 17:52:16
URL: http://skrivande.blogspot.se
Postat av: Man

En massa <3!

Svar: tack! <3
alekzandra

2013-10-07 @ 10:54:42
URL: http://bokskadad.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0